Kratta snöhög

Jag och tjejerna lapade lite sol under gårdagen. Storasyster krattade snöhög för att hjälpa våren samtidigt som Lillasyster snaskade kex, tand på g igen.

Släpp fångarna loss…

det är vår. ”Vattnet har gått” vid havet. Något av det finaste jag vet. Det är när isen går och vatten forsar ut mot havet. Det är mäkta mäktigt. Ett sant vårtecken.

FruVit lögn

Nu var det någon dag sedan jag införskaffade denna Elle. Den har legat i bokhyllan och ropat mitt namn, frästat mig med sina blanka sidor, hållit en hemlighet från mig som jag snart skall få ta del av.

I övrigt började jag min dag med en ansiktsbehandling. Det är lite jobbigt att gå på sånt, men det är fruktansvärt skönt när det är över. Det gör ont, och man får en obehaglig känsla av att man är dyngig. Skitig rent av. Man ljuger lite att man har bra produkter hemma, man säger gärna att man dricker mycket vatten och att man inte dricker så mycket vin…det gör jag ju inte heller, men ni fattar. Man undanhåller sanningen lite för att den, i mitt fall, 24 åriga super söta flickan inte skulle läxa upp mig för mitt dåliga levene. Nu är det så att jag började min dag klockan 0344 så jag såg nog ut som jag upplevt första och andra världskriget, men jag tog fram lite vita lögner när jag låg där och fick veta att jag säkert hade någon typ av hudsjukdom.

Väl hemma så var jag sen så att pappaD fick lämna över 50% av familjen i ett sant lördagsgodistillstånd. Storasyster var hyper och Lillasyster trött, hon vaknade också 0344. En snabbis på lill Konsum och så hem igen för att få ordning på tillvaron.

NU är det tyst, lugnt och jag hör från hyllan mitt namn kallas från det ljuva livet i Elle.

(Sen ska jag säga det att doktorn har ringt och medelat att Lillasyster har ett såkallat smultonmärke under sin hud, det heter Hemangiom och är inte farligt.)

Lååång dag

 

Det gick bra

Måste säga att det var fruktansvärt jobbigt att söva Lillasyster, mycket värre än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle vara fruCool until the bitter end, men jag blev helt rörd när det hade fått henne att somna och de förde mig ut ur rummet.

StoraSyster, PappaD och jag gick och fikade, kollade på folk och lekte, sedan ringde och sa att hon höll på att vakna. Och som hon vaknade sen. Denna lilla kropp var fullständigt berusad. Flickan var full. Hon låg där och nynnade belåtet och kände inte riktigt igen oss. Som om hon haft den bästa utekvällen ever.

Nu är vi hemma igen och försöker få lite ordning och reda på grejerna. Jag är helt i gång med att planera min packning till Göteborg. Kollade på yr.no och såg att det nalkas riktigt fina vår dagar där nere, toppen!

Imorgon kommer det att höra av sig vad som döljer sig under hennes lilla silkeslena hud. Men som sagt. Det gick bra, mycket tack vare underbar personal! Guda människor.

 

FruCool…

Denna dagen kommer aldrig att ta slut. Aldrig. Den kommer att fortsätta till och med lunch imorgon…

Lillasyster ser bortom min coola inställning till morgondagen och ställer till med ”gnällochgny” afton såhär passande då pappaD har tagit på sig ett dubbel pass. Förmodligen är det väl en tand som spökar igen eller magen som kanske inte accepterar att jag som mamma anser att flickan kan äta gröt som är anpassad till en 8 månaders, eller jag vet inte. Jobbigt. Krångligt och lite stressigt.

Storasyster är däremot en klippa. Vilken tjej jag har! Denna unge alltså, varje dag kommer hon på saker som jag inte visste att hon skulle komma på. När vi låg i sängen med värsta bästa godnattsagan säger hon till mig – Du, nu ska jag vila mig lite. Lägga ihop ögonen du vet? Varav jag säger, – Är det okej om jag fortsätter läsa lite tyst? Storasyster suckar – Ja, gör det du mamma, jag kan ju alltid låtsas att det är radion.

Här sitter hon med min klänning från 1983 skulle jag tro. Mamma köpte den i Paris närmare bestämt på Galeries Lafayette. Storasyster kallar den rakt av för en Madicken klänning – joru, så det så!

Natten som var och den som kommer…

jaha, Jag vet inte om jag sovit eller om jag varit vaken inatt. Har ingen aning. Jag känner att kroppen värker och ögonen är fulla av sand, så jag tror att alternativ två stämmer mest överens med verkligheten.

Lillasyster vägrar sin säng. Hon vill inte sova i den, hon tycker inte om den. Hon somnar i sin vagn på kvällarna efter att hon vräkt i sig sin kvälls gröt. Aptiten är det ingenting fel på när det gäller denna tös. Snacka om livsnjutare. Lagomt till dess att jag ska somna ska hon upp och slafs på min barm. För någon välling är det inte frågan om. Slafsslafs…dra och så några bit med hennes två små fiiina tänder.

Imorgon ska vi till sjukhuset tidigt för att hon ska genomgå en mr- röntgen. Hon har sitt ”nystan” av kärl som skall ses över. Det kommer att gå väldigt bra, jag är helt lugn med det, MEN, Lillasyster ska fasta efter klockan 24 natten som kommer. Det blir en sen middag i dag helt klart…

När jag var uppe på sjukhuset igår så fick jag mig en tankeställare av högre grad. Träffade nämligen ett bekant par som nyligen fått veta att deras 4 åriga son hade cancer i ena njuren. Att se deras ögon och sorg och förtvivlan fick mig att inse att livet är ingenting som man ska ta för givet. Det visste jag sedan tidigare självklart, men det blev så uppenbart när jag satt där i väntrummet och såg deras ansikten.

Pappan till barnet som jag förr sett som en stark och ganska strukturerad person hade tappat allt som förr var hans hårda fasad. Han var matt och blank som ett oskrivit blad. Oviss på vad som ska hända. Mamman däremot var fokuserad. Hon hade en satt upp en vägg mellan sig själv och omvärlden.

Jag fann inte ord. Vad kan man säga? Ser framför mig tv- reklamens fyra stolar varav av stolarna saknar ett riktigt barn. Det är studien på att tre av fyra ungar överlever cancer… Fy så orättvist.

 

I väntans tider…

Så där ja, 31 år! Och nu är det så att jag har hittat ett ålderstecken. Jo, det är så sant som det är sagt. Det är under hakan. Det hänger liksom. Det är gammalt och hänigt. Jag minns när min brors fru, då flickvän, sa till mig när jag var typ 12 år att det är väldigt viktigt att ta hand om sitt dekoltage. Det är på halsen och händerna man verkligen kan se en kvinnans ålder…

Jahaja, jag jag är 31 och har missat mitt dekoltage. Typiskt.

”Krassekotten” är framme, nu är det bara att vänta…vänta och vänta.

 

Grattis!

Det är som om dessa två vaser alltid varit här, de passar perfekt och jag är Så glad. Tack mamma, och tack snälla faster K för den ansiktsbehandling som jag förhoppningsvis kommer att få avnjuta i dag. Sen vill jag tacka min familj in the UK för väldigt fin klänning från White Stuff. Självklart blev jag väldigt glad för skruvdragaren jag fick av pappa L, rackarns att jag hade två sedan tidigare, så det får bli en vattenkokare istället 🙂

Nej, nu ska jag njuta av dagen som är min! Jag älskar att fylla år!!!

Its horrible!

Med den raka informationen blev det ingen Mandel/ost/kubbkaka denna söndag, eller lite, jag tvingade i faster och mamma för att få lite medhåll att den var ganska bra i allfall. Vet inte om jag lyckades övertyga någon, men min man fick mig att inse att det kanske inte är alla som uppskattar ett sockerfritt levene. Så då blev det en panacotta istället. Den också utan socker, men med jordgubbar och hallon samt lite stevia trollade jag fram en fin sötma.

Recept på denna kreation…

2 st Gelatinblad

2 dl Grädde som kokas upp med vanilj efter omdöme och smak

2 dl Crème farîche (Hysterisk stavning!?) Låt oss kalla det CF från och med nu!

200 g Hallon/jordgubbar/blåbär…ja, Bär. Jag tog jordgubbar och hallon som sagt.

*Lägg gelatinbladen i kallt vatten

*Häll grädden i en kastrull och koka upp med vanilj

* Ta bort grädden från värmen, krama ur vattnet ur gelantinbladen och smält dem samman med den varma grädden. Låt de svalna

*Rör ned CF

*Lägg lite bär i botten på ett glas, häll på gräddblandningen och så in i kylen i ca 3 timmar.

Servera med resten av bären. Jag tog lite färskk basilika och blandade ihop med mina bär.

(Anna Hallén, LCHF- Husmanskost)