Arkiv

Monthly Archives: juli 2012

Denna bild är tagen vid annat tillfälle

Det blev en tidig  hemgång igår. Grått, kallt och allmänt dystert, dåligt med gäster vilket jag förstår med tanke på klimatet. Hela dagen var lite grå. ”Tung i hjärtat” som jag sa till en kollega. Han förstod direkt vad jag menade.

Idag är det nya tag. Bryt ihop och kom igen. I morgon kommer L och Inkan och vi är så taggade för deras ankomst. Det ska bli så härligt. Underbart, ”lätt i hjärtat”.

Annonser

Efter att Storasyster fotat ur mitt batteri på min telefon fick hon sig en alldeles egen kamera. En Samsung från tidigt 1800-tal. Måste säga att flickan har talang.

Igår satt jag och min pappa (samt mamma och pappas hund) på bron till deras hus och njöt av värme. Äntligen, äntligen. Det är dessa dagar som får en att överleva den kommande vinter, för den kommer även detta år, tyvärr.

Ljumma vindar och gott, fastän vansinnigt billigt rödvin (!) fick kvällen att bli minnesvärd. Den där gubben som är min pappa han sitter inne med sådana historier om tiden som varit. Tid som för mig bara existerar och har existerat i historielitteratur. Vi snackar häst och vagn tiden, snatta tomater och sedan bli Hårt straffad samt att få eventuellt Njuta av en apelsin till jul…och då var den halvrutten.

Har ni som jag en relativ klar bild på barnhemsbarnen på 90- talet. De som satt och gungade fram och tillbaka i brist på annan sysselsättning. Skäms att säga att jag inte vet vilket land det rörde sig om, men jag har för mig att det kan vara Ryssland.

När jag ser Lillasyster tugga spjälsängskant så blir jag självkart lite nervös. Det kanske är så att hon saknar stimulans i sitt lilla liv? Hunger? Tandvärk?  Tycker hur som att hennes beteende är något avvikande. Hoppas och tror att färgen inte är giftig.

Nu sitter jag i en lobby mitt i centrala Umeå och hade för avsikt att komma tidigt till jobbet. Det sket sig. Ingen här och dörren är låst och larmad. Jahaja, att man ständigt ska bita sig i svansen när man ska vara duktig.

I väntan på att någon från kökspersonalen ska dyka upp (förhoppningsvis har de nycklar och larmkoder) sitter jag och kollar på människor som just ätit sin frukost och luktar tandkräm och apelsin dricka. Tydligen är det någon fotbolls cup i stan så det kryllar av ungar och trötta föräldrar, jag skulle tro att det är ungar som är för små för att delta i Gothia Cup som invaderat vår stad.

Funderingar går till vår framtid. Kommer jag också att bli en fotbollsmamma? Eller kommer mina tjejer att intressera son för dataspel? Eller är det tennis? Golf är ju kul, lite långtråkigt så jag tror inte att Storasyster kommer att känna sig manad att delta i den typ av aktivitet, Lillasyster däremot, hon kommer nog att gilla det där med schack.

Jag fick sova ensam i natt då pappaD tog hand om natten hemma hos mina föräldrar och jag fick åka in til stan för att, ja just det…Komma i tid till jobbet.

Känner mig utvilad, men likförbannat så saknar jag mina små och min stora för den delen. Vår lilla familj är som ett team som under denna sommaren har varit mer som ett logestik företag. Tider som ska passas, hämtningar och jobb. På måndag kommer det att bli lite annars, ”semesterfirarnan” är tillbaka. PappaD kommer att få möjlighet att ”byta” lite tider, och vi kommer förhoppningsvis att få lite mer Svensson liv. Jag älskar rutiner, iallafall en kortare tid. 

Sen så kommer L och finaste Inkan på onsdag. Längtar så otroligt mycket. L har varit med sedan en oförglömlig sommar 2005. Vi jobbade häcken av oss på en båt i centrala Göteborg med massor av sol, öl, killar,backardi, snus och body shops olivolje spray.

Nu är vi ”stora” och har barn båda två. Ganska ofattbart att vi som låg på golvet bakfulla som få, tittande på Sex and the City funderade på om vi skulle ringa den där killen eller om vi skulle öppna dörren för honom som stod utanför och nötte på ringklockan. Älskade tider, älskade L.

Mitt allra första möte med ”Siggelur” var en lunch med hans mamma på ett fik inne i stan. Han var då på pricken en vecka. Denna lilla kille som vi väntat på såå länge kom till slut och där satt jag och sniffade på detta lilla knyte. Jag var livrädd. Livrädd för att det var någonting jag skulle göra fel, att jag skulle tappa eller hålla för hårt. Själv väntade jag på ”Axel” (som visade sig vara en Lillasyster) och tänkte hela fikastunden på om jag skulle klara av en unge till. Hur skulle jag kunna ta hand om någonting så Här litet.

Nu har tiden sprungit och lilla man är ett helt år idag. Världens finaste. I mina ögon kommer han alltid att vara knytet Siggelur. Puss min Prins.