Plötsligt händer det. Plötsligt behövs jag inte lika mycket i alla fall. Jag hör skratt från vardagsrummet, skrikskratt. Från två människor med samma mamma samma pappa leker och har roligt, tillsammans. Självklart vill jag bara grina av lycka. Underbart roligt för mammahjärtat att se sina barn tycka, nej, älska varandra så mycket.
Det spelar ingen roll hur glänsande diskbänken är vid sänggående. Det spelar ingen roll vilka super smarta förvaringsburkar vi införskaffat. Det spelar ingen roll hur försiktig jag är när jag blandar välling till mina små under natten. Det ser ut som att tredje världskriget brutit ut under under de få timmar man fått sova. Är det inte konstigt? Man kan gå på månen, men att att mixa ihop en välsmakande flaska välling i renlighetens tecken är en omöjlighet.
Fick blomma ett, den blommade, rosa blommor. Tog en liten bit av blomma nr ett, den biten blev en annan blomma och nu blommar den, vita blommor. Konstigt. Det är i grund och botten samma blomma ju.
Denna dagen är vi klädd i fadder Gays outfit. En stickad historia från Zara. Love it! Love you!
Ett problem jag har, faktiskt är att jag tror att nästan allt har en känsla. Som min cykel, som min bil och nu mina blommor som stått på balkongen hela denna regniga sommar. Men nu tog jag in dom i hopp om att de kommer att blomma iallafall en gång detta år. Sedan är det bara att torka ur dem och ställa ner i källaren igen. Oj vad tant jag är.
Bidde inga springskor. Min älskade make, som inte är snål men realist påminde mig om att jag kommer att befinna mig i staterna om 90 dagar där ett par springskor kostar hälften. Ett bill till pappaD.
Höst, åhhh vad jag tjatar. Jag och lillasyster tog en lång promenad denna morgon eller vi och vi, hon sov jag gick…ja ni hajar. Sol, klar himmel och ganska så kyliga vindar. Skönt.
Dagens To Do blir nya springskor. Ett måste för nu springer jag så fort och så ofta att det kommer att ”löna” sig med ett par nya…galet att jag kan övertyga mig själv. Till saken hör att jag har fått ganska ont i ryggen på senaste tiden och jag Tror att det kan ha att göra med att mina nuvarande skor är alldeles för platta så därför belastar jag ryggen fel 🙂 eller så vill jag bara ha ett par skor.
Ja, det är faktiskt en liten dröm jag har att måla kroppen på detta viset. Vet dock inte om jag kommer att våga eller om det någonsin kommer att ske, men drömma kan man. På mitt vänstra ben har jag ett litet litet tjat märke som jag kallar det. Ett kinesiskt tecken som står för kvinna. Det blev fastbränt på min kropp när jag var nyss fyllda 16 år. Mamma och pappa var så trött på att höra mitt oändliga tjat att få ”bara en liten tatuering, bara En liten” Om de skulle se denna skulle de säkert bryta ihop och säga upp bekantskapen…
Men drömma kan man.
Nyss hemkommen från ett toppen kalas hos en toppen familj med toppen fika. Socker chockade till tusen är jag, men vad tusan. Lite socker i botten så…
Fick även mysa lite med mina toppen vänner över några koppar kaffe med barnskrik och godispappersprassel som bakgrundsmusik. En toppen dag helt enkelt.
Lillasyster bekänner färg genom sin ljusa stämma och bestämda steg denna morgon. Inget överseende att mamma drack vin igår. Ingen omtanke alls. Tjut och stamp. Flickan blir så lätt förbannad, vilket jag kan förstå när man är skit liten och inte kan tala… Hon är ljuvlig denna person.
Dessa mornar, dessa tidiga timmar när skall de vara ett minne blott? Det går så mycket kaffe och smink för mig nu som det Aldrig gjort förut. Aldrig har jag burit så mycket make up som jag gör i dagsläget, funderar på att bli artist. Ja för tusan, det kanske man ska bli. Make up artist. Eller? Jo, ska kolla upp det där.
God morgon!
frufrida 