Arkiv

Monthly Archives: september 2011

Igår så var jag och lillaS på föräldramöte på storaNs förskola. Vad ska man säga? Jag är mamma, jag är trött, jag vill ha kaffe, oberoende vilken tid det är på dygnet! Jag vill inte presentera mig, jag vill inte vara med i föräldrarådet, jag vill inte sitta på barnstolar bara för att vi är på förskolan där mitt barn spenderar större delen av sin vecka. Jag känner mig helt fel och vill ingenting annat än att lägga mig i kuddrummet och vila lite samtidigt som fröken berättar hur bra min dotter uppför sig på dagarna.

Visst är jag nyfiken och intresserad vad som händer på förskolan. Självklart vill jag veta vad storaN gör och vad som planeras, men jag vill ha kaffe, sitta på en vanlig stol och jag vill inte bli tvingad in i något föräldraråd som jag självklart i detta nu är delaktig i. Jag vet inte ens vad det betyder. Vad förväntas? Serveras kaffe? Måste jag komma med balla frågor och idér när jag väl sitter i rådet? 

När jag sitter där ser jag på de andra föräldrarna och förundras hur gammla de är. Typ snart 30. Alla där verkar ha ett relativt viktigt jobb. Smått stressade för att de inte packat väskan till morgondagens jobbresa till Holland. Alla ser så nytvättade ut. Rena, luktar blommor och mitt i karriären.

Där sitter jag nerspyad, trött, längtar efter kaffe och helt plötsligt kommer jag på mig själv att nästa gång är det jag som fyller 31, jag har två barn, gift sedan några år tillbaka,  är mitt i livet och fundrar på att bygga hus på landet.  Jag är så vuxen att jag tagit på mig rollen att vara en av representanterna för föräldrarådet! Tack kära någon att min hand var fullt upptagen med annat när frågan kom om Vem som Ville baka till föräldrafikat som kommer att hållas två gånger per termin. Inte jag, jag står för kaffet!

 

 

Annonser

Efter att ha ojat mig och oroat mammahjärtat för att min yngsta dotter enbart sover och inte gör någon väsen av sig så har jag denna natt fått äta upp tystnaden med en trubbig morakniv. Här har det skrikits och gnällt och pruttat och bajsat och kissat och skrikits lite till. Min välfyllda barm blev snabbt ett minne blott efter att jag serverat lillaS både från höger och vänster i timmar. Somande strax innan klockan 22:00 vaknade strax efter och så där har det hållit på under natten.  

Dagen blev en inte så lugn, men mycket trevlig lunch med Jönsson och Sigvard på Rost. Trevligt, men stojigt. Tips du som ska dit lunchtid, var ute i GOD tid. Typ strax innan 11:00. Helt vansinnigt vad folk de serverar på det där stället. Dumt att man inte kom på idén själv att servera bra mat i denna stad.

Efter lunchen gick två ammningshjärnor in på apoteket och införskaffade magmedusin…vad det nu heter, någonting iform… Vi får se hur natten blir, kvällen och morgonen för jag har planerat i min trötta hjässa en promenad med Jönsson, Forsgren och deras små herrar under onsdagen.

 

 

När man går hemma såhär blir det ganska mycket tvätt som blir gjord, ganska många tankar som går i skallen samt massor av inrednings idéer som man kanske ska ta tag i ett senare liv.

Det jag mest funderar på är mat. När jag somnar (smäller av i soffan) är det sista jag tänker på. Det första jag tänker på när jag vaknar är vad som kommer att bli min ljuvliga frukost strax efter att man och storasyster lämnat slottet. I dag blev det en vanlig frukost, men ack så trevlig.

Vad bjuds då, jo du, det är självklart en skiva hemma gjort surdegsbröd med en skiva AC ost och skinka, gurka och persilja. Sedan blir det yoghurt med banan och hemmagjord ”måbramüsli” receptet på den är ganska varierande beroende på vad tokCoop erbjuder för sina medlemmar. I denna finner man bland annat rostad hasselnöt, mandel, tranbär (tips från fröken Jönsson, tackar) goijibär…eller hur det nu stavas. Till detta blir det ett ägg och livsdrycken kaffe. Jag vet faktiskt inte hur många koppas som går igenom kroppen under en dag, men dagens första kopp är absolut livsviktig.

Dagen kan börja!

men likförbaskat så blir man stressad för att man inte hinner med sig själv eller den andra ungen som man har. Att vara två barnsmamma kräver plandering har jag märk. Det gäller allt från tandborstning till påklädning och egen hygien. Det där med att lukta blomma är inte på min meny i dessa dagar, men det kommer väl. Min man jobbar mycket kvällar så att vara "ensamstående" vid läggdags är också en utmaning. Det gäller att hålla sig till bekanta rutiner. (Inte för att denna familj är kända för rutiner, men soma sagt, bekanta rutiner...) Att ha allt som man behöver till hands, kaniner, tandkräm, välling i rätt temperatur en sovande bäbis en lugn och fin ton i rösten så att det inte bryter ut ett hysteriskt världskrig just efter klockan 1900.

Det hela började på fredag morgon när jag helt plötsligt tappat kontakt med den där inne i magen. Jag puffade och knuffade och fick en slö kick tillbaka. Förmiddagen ängnade jag i sängen med min nya röda fina Lumix G2 kamera. (Den är för komplicerad för mig, men att ha i sängen gick an.) Jag somnade och vaknade lagomt till lunch. Jag puffade och knuffade på magen för att se om någon ville leka, men ingenting. Efter att ha rådfrågat vänner och kännt efter hur jag hade det så åkte vi till förlossningen pappa D, Stora N och jag. Efter ett ultraljud och undersökning så tyckte doktorn att det var lika bra att jag stannade för natten. Kul. Inte alls. Kanske min mest osköna natt ever. Kallt, kalt, hård säng som gnisslade och tomma korridorer. Under morgonen så kollade vi ultraljud igen. Helt plötsligt så svepte ett ansikte förbi skärmen, en person! En människa som såg ganska trött ut, men jag är inget porffs, jag vet inte hur det ska vara, jag har ett barn sedan tidigare, jag vet inte hur man gör... Jag fick åka hem. Eller vi fick, jag och magen. Efter en brunch på stan kom vi hem och jag brast ut i tårar. Av trötthet kanske eller ännu en kroppslig klockan som säger att det är någonting som inte står rätt till. Pappa D fixar lördagsgodis samtidigt som jag, magen och Stora N kollar Pippi. Telefonen ringer. Det är J på förlossningen som tycker att det kanske är lika bra att jag kommer tillbaka i eftermiddag så kanske vi kan ta lite med kurvor och så kanske vi sätter igång dig, kanske? Jaha, ja, tänker jag samtidigt som hoppar upp ur soffan irrar runt i lägenheten, söker efter saker som jag kanske ska ta med, typ rouge och concealer. Det kan ju bli en hel del foton en dag som denna?! Förvirrat ringer jag min mamma, pappa D, irrrar runt...åker in till förlossningen. Väl framme möts vi fruV. Hennes glada sockar och milda jag lugnar mig. Vi blir tilldelade ett rum och så börjar kalaset med att fru V beställer frm en pannkaka med sylt och glass. Jag får dropp och med det får jag lite ont. Jag ser på min man, jag ser på min mage, jag hör hjärtljud i bakgrunden. Det är dags nu. Nu kör vi! Efter bad och droger ligger jag där i gynställning och upplever nästan samma förlossning som vi hade för snart tre år sedan. Det är en grupp människor i rummet. En man förklarar att barnet som ligger i kanalen på väg ut måste ha hjälp...och det måste gå lite snabbt... Jaha, ja tänker jag igen. Sugklocka. Kör! Sedan går det ganska fort. Det gör ont, det är roligt, jag skrattar till och svär. Riff raff ruff, blod i taket, barnet är ute, pappa D springer efter personalen som har vårt barn i deras armar efter det att han pussat min panna. Inte ett ljud. Det är tyst. Dörren öppnas pappa D kommer in och meddelar att den person vi väntat på, han lilla A är en flicka! Nehe säger jag och ser på C som varit med oss under kvällen och natten. - Nej kolla inte på mig, jag hade annat för mig än att kolla kön. Mycket riktigt. Efter ca 15 minuter ligger hon i min famn. Min lilla SFödd 110911 Vikt 3050g Längd 50cm